21533681 10154986615941194 2022808757 o

Race report

Finnmarksturen 2018

Lena Bernström


Finnmarksturen. Jaha då var det dags att testa ytterligare ett, för mig, nytt lopp i Långloppscupen. Fick en liten banbeskrivning av Lasse innan start och det skulle bli en backig historia. Ve och fasa, visserligen är ju typ alla långlopp typ backarnas tävling men ändå. Skönt väder, 20-25C registrerat och sol/moln/regnskur.

Tyckte att starten gick rätt lugnt tillväga och jag passerade både Anna-Lena och Ylva på väg upp mot första backen och JA, den var lång.... Försökte ändå tänka lite smart och inte gå på max. Benen kändes riktigt bra och det flöt på riktigt bra tyckte jag nog. Upplevde nog att det inte var fullt lika många som körde om som det brukar vara.

Banan var nog en av de lättare tekniskt sätt av de lopp jag kört hittills i Långloppscupen. Däremot var nedförskörningarna något av det stökigaste jag kört i cupen. Brant och fullt av stora gulmarkerade stenar, skakade nåt så vansinnigt. Det var nästan bara att "blunda och hoppas att man kommer ner" utan krasch. Hade rätt mycket luft i däcken och även om det studsade mer än vanligt så var jag glad över luften jag hade då många punkterade med genomslagspunka.

Försökte köra smart, ta rulle när jag kunde på grusvägarna, lyckades ibland och ibland hamnade jag ensam i motvinden. Hittade en killes rulle på asfalten runt sjön, han drog jättebra men efter ett tag ville han ha hjälp (såklart). Drog mitt strå till stacken och vi fick till ett bra samarbete. Det var tidvis rätt varmt, speciellt på kalhyggena och jag började frukta kramp.

Efter knappa 5 mil började det dra lite i höger ben... oh no, i med en gel, ploppar, sportdryck och vatten. Hjälpte inte värst länge, snart var högerben i full kramp och även vänsterbenet började kännas lite. Fy satan, fick sänka tempot lite, går lixom inte att trycka lika hårt i backarna.

Hej Lena hör jag plötsligt bakom mig, det är Ylva (också D50) som jobbat sig ikapp. Inte mycket att göra och hon seglade iväg, jag var helt oförmögen att hänga på, benen krampade så fort jag försökte öka tempot. Inser nu att jag ligger 3:a men Eva-Lena kanske också hinner ikapp mig (vi är bara 4 st till start och Karin är ju as-snabb och är långt före). Efter ytterligare någon mil börjar även ryggen krampa och fingrarna på båda händerna. Snacka om en kropp i kramptillstånd!

Blir lite stressad av det men har lovat mig själv att aldrig titta bakåt. Vad skulle det göra för skillnad om jag skulle se henne där bakom, jag skulle ändå aldrig orka svara om hon körde förbi. Varje tramptag räknas som ett mantra i huvudet....

En tjej i sportsklassen kör förbi, efter några km kör jag om henne igen. Hon har hejarklack runt hela banan, "heja Linda". Hon är hemmaåkare. Någon mil från mål bestämmer vi oss för att ta sällskap och hjälpa varandra. Hon säger att det bara är en backe kvar. Leos backe. Men satans vilken backe. Som Lasse sa innan start "har du inte kramp när du kommer dit så kommer du att få det där. Högst upp spelades musik, jäkligt bra låt faktiskt. En sådär jag skulle vilja ha på spinningen. Men att ta fram mobilen och shazamma var inte möjligt i detta läge.

Linda körde först och jag bet mig fast vid hennes hjul. Hon frågade hela tiden om jag var med. Det gick inte fortare än att jag kunde hantera det och krampen. Vi växeldrog och peppade varandra mot målet, bara 6 km kvar. Sista biten var det ett ganska långt parti på asfalt med motvind. Linda släppte när jag gick fram och drog men jag väntade in henne. Så mycket roligare med sällskap och samarbete. Vi åkte in över mållinjen tillsammans. Eva-Lena kom aldrig ikapp och det blev en pallplats ändå.

Måste säga att det här var ett väldigt trevligt långlopp med mycket folk ut längs banan som hejade på alla. Tufft med alla miljoner backar men de tekniska partierna var inga problem. Det enda minuset är de vanskliga nedförskörningarna, det hade kunnat gå precis hur som helst....


___________________________________________________________________________________________________________________

Nationaldagslinjet 2018

Armel Grimault


I onsdags deltog jag i mitt första linjelopp. Efter 2 bra tempolopp i Herrar C kände jag mig i bra form men efter en träningsrunda på Brostugan i torsdags förra veckan med snabbgruppen med bl.a Fredrik Almgren, La Chemise, hade jag förstått att det finns en annan typ av krut i benen på Herrar B. Dessutom förutom en kort och lugn, lugn tur med min fru i söndags blev det ingen cykling p.g.a. väldigt sena kvällar på jobbet. Jag var därför rädd att mina ben skulle kännas stumma och icke "race-ready".

I onsdags tog jag tåget till Upplands Väsby och cyklade därifrån till starten. Det gav mig två välbehövliga mil för att väcka kroppen.

Som följd av Roberts inlägg hade jag noterat vilka nummer jag behövde ha koll på under loppet. Blev extra glad när jag kom ifatt #230, Daniel Godman, under uppvärmningen. Nu hade jag iaf koll på en av huvudfavoriterna. Vi snackade lite och önskade varandra lycka till.

Om jag tycker att starterna är snabba i Herrar C är det ingenting jämfört med Herrar B. Från första sekunden och 15 minuter framåt körde klungan i en, för mig, galen fart. Mina stumma ben kändes om möjligt ännu stummare och just där och då önskade jag att jag aldrig hade flyttat till Sverige!

Varv ett och två förlöpte på ungefär samma sätt; jag långt bak, längst till höger, med en hjärtpuls som pendlade runt 85-90% av maxpulsen. Jag kände mig inte alls bekväm i en så stor och snabb klunga. Låg längst till höger mestadels eftersom där behövde jag bara hålla koll på gubben framför mig för att känna mig någorlunda säker. Nackdelen är att man lätt blir instängd utan möjlighet att komma fram. Blev dock inte stressad av det faktum eftersom #230, Daniel Godman satt också oftast längst bak i klungan. En duktig spurtare brukar ju inte slösa på krafterna förrän i slutet av ett lopp.

Farten var extremt oregelbunden vilket förvånande mig. Jag trodde att längre lopp skulle vara mer regelbundna och inte ha samma karaktär som ett GP-lopp. Klungan kunde köra i 30 och ta hela vägen för att nästa sekund köra i 45-50 i en lång svans. Varje acceleration kostade mycket och jag förbannade mig själv att jag inte höll på med knyppling eller akvarellmålning. Tänk var lugnt och skönt man har det då!

Det blev en hel del utbrytningar under loppet men ingen grupp blev tillräckligt stor för att kunna kämpa emot klungan. Redan i början av varv ett stack fyra gubbar som hade 400 meter som mest. Och klubbens egen Brian var också med i en utbrytning men han insåg ganska snabbt att det var lönlöst och gled tillbaka in i klungan med sadeln mellan benen.

Så kom sista varvet, farten gick upp tre steg och ett par gånger fick jag kriga ordentligt för att täppa till luckan som hade uppstått till cyklisterna framför mig. Som tur är sänktes farten alltid efter varje acceleration så jag kunde få ner pulsen till mer hälsosamma nivåer. Jag som hade haft koll på Godman hela loppet såg hur han tryckte ordentligt och avancerade lätt fram i klungan med 5 kilometer kvar. Jag försökte avancera flera gånger men blev ständigt passerad av andra vänster om mig. Gissar att jag borde ha legat mer i mitten av vägen för att kunna ha fler vägval. Där syntes min brist på erfarenhet som mest.

En Stockholm CK hade stuckit med en mil (?) kvar men blev intagen med en kilometer kvar. Motvinden på den lååååånga målrakan gjorde det omöjligt för en ensam gubbe att stå emot en hungrig klunga. Med 500 meter kvar var Johan och Krister i topp men motvinden gjorde sitt i det fallet också. I filmen nedan ser man hur Godman ligger lite bakom och bidar sin tid. Inte ens Peter Sagan hade gjort det bättre! Själv hade jag inga planer på att spurta eftersom jag var mentalt helt slutkörd, men av en händelse öppnade sig vägen framför mig så jag hade inget annat val än att trycka på pedalerna. På ett par hundra meter hade jag tagit in 20-30 gubbar men fick tyvärr avbryta min ansträngning 50 meter innan mållinjen p.g.a. en Sumokille. Synd eftersom det kostade mig säkert några placeringar.

Sammanfattningsvis är jag ganska nöjd med loppet med en sjuttonde plats. Jag hade verkligen inte samma känsla i benen som veckan innan och jag kan bara skylla mig själv och min dåliga uppladdning. Min medelfart landade på 40,5 km/h och det var nog för nära min maxkapacitet för att jag skulle ha det där lilla extra som killar som Robert, Godman (1:a) eller Almgren (6:a) kan ta fram när det väl gäller. Att köra i klunga är en konst och min respekt för det som proffscyklister åstadkommer vecka in och vecka ut har växt ytterligare. Jag förstår att fransmannen Thibault Pinot inte känner sig bekväm i en klunga och behöver mycket stöd från sina lagmedlemmar. Med bättre uppladdning och klungerfarenhet kommer jag att kunna vara fräschare i både huvudet och benen när det dra ihop sig. Jag ser verkligen fram emot nästa års lopp!

Md sk rmavbild 2018 07 12 kl. 15.18.51
Md picky bars fkc 300x300
Md 300x300 trip on sport
Md hotel riccione
Md arbanner 300x250
Md tt logo200x200
Md md umara banner fredrikshof
Md avonova active 200x200 white
Md windfree banner 200x200
Nyheter via RSS
Levererat av MyClub